Nya upplevelser

 Vi möter nya vidunderliga miljöer och får vara med om fantastiska upplevelser varje dag här på Österlen. Sädesfälten står höga och mogna och skörden bärgas för fullt. Vi hittar nya platser, små byar, fiskelägen, stränder, vackra gamla hus inredda till utställningar, matställen och butiker. Vi frågar oss ofta om vi verkligen är i Sverige, när vi kör igenom små byar med gamla vackra hus med stockrosor och vildvin längs fasaderna. Kullar och vidsträckta åkrar, öppna landskap, som aldrig tycks ta slut och överallt havet och vidsträckta horisonter. Vi trivs!

Vi möter Jonathan Livingston Seagull

 På pizzerian La Casa Al Porto i Vaxholm härjar en riktig pizzatjuv, som från närliggande husfasad lurpassar på sitt favoritbord mot Hamngatan. Vid minsta lilla miss att bevaka sin portion från gästerna störtdyker han och under hemska skrik snor han åt sig godbitar direkt från tallriken.

 På färjan över Oxdjupet har en annan mås tagit plats i den fina installationen på färjan, ett litet fyrhus och kuttrar nöjt under den korta färden till Värmdö. 

Måsar är fantastiska vet vi sedan länge, då vi läst och njutit ”Måsen berättelsen om Jonathan Livingston Seagull”.

Våra nya boplatser

 Deltidsboende var ett bra namn för våra två nya bostäder från och med den 16 juni 2025. Skärgårdsön Rindö utanför Vaxholm och Hammenhög nere på Österlen.

Med utsikt ut över Solöfjärden från våra två små fyrtornsutsikter i vindsvåningen i det gamla grenadjärshuset på Oscar Fredriks Borg och utsikten ut över de öppna landskapet från den gamla skånelängan mitt i byn, knyter vi ihop många av våra gemensamma livsupplevelser; jordbruk, seglarliv, strandhugg i östra Skåne, de amatörmässiga, men inte mindre roliga skapandet i olja, akvarell och akryl och många, många fler livsprojekt.

Närheten till 8 av våra 9 barn och deras 18 barn och 4 barnbarnsbarn bara en dryg timmes resa bort känns bra och detsamma gäller för många av våra gamla vänner, som blir viktigare och viktigare vad åren lider. 

I Hammenhög har alla gamla ting, släktklenoder och barndomsminnen samlats, för hela vår familj, att fritt ta del av framöver. Den totalrenoverade skånelängan från 1850 mitt i byn erbjuder ett trivsamt boende nära milsvida havsstränder, vidunderliga strövområden, fiskelägen,  gårdsbutiker, hantverkshus, krogar och mängder av etablissemang för alla smaker. Bara en dryg timmes bilfärd bort är man nere i Malmö och bron över till Danmark, rika möjligheter till upplevelser.

Välkomna att följa våra nya liv på Sveriges Ostkust 

från latitude 59.2348/longitude 18.2339 

till latitude 55.5026/longitude 14.1513

Tid för nya krafter

 För tretton  år sedan klev vi in i hallen på gården Nygranne och blev betagna. Ett drygt halvår senare lämnade vi vårt liv, våra barn och barnbarn och vår vindsvåning på fastlandet för att leva ö-liv på Gotlands norra Klintkust.

Vi har planterat en vingård, renoverat gården, byggt en gammal kalkstensmur, skapat ett Linnémuseum i Lummelundas äldsta bulhus, inrett Bakhuset till minne av våra tio år med segelbåten Vita Contemplativa. 

Vi har tagit del i socknarna Stenkyrka och Lummelundas hembygdsföreningar, fagat ängen, rest ett gårdskors, sjungit i kyrkokören, rest över ön och njutit hav, stränder,  hamnar, klintstenskust och karga raukfält.

Vi har haft besök av barn och barnbarn, släkt och vänner från Australien, England, Italien, Tyskland och Nederländerna. Vänner från olika skeden i våra liv; arbetskamrater, lumparkompisar, elever, segelbåtskunder har passerat i en aldrig sinande ström. Dessutom har vi haft hyresgäster flera veckor varje sommar i vårt renoverade Bakhus.

Nya krafter tar nu vid för att leva sin dröm, en ung barnfamilj och Nygranne blir likt Bullerbyn en plats där sex små pojkar och flickor springa till varandra mellan granngårdarna. Nu börjar det nya livet i den lilla sockenskolan och möjlighet finns att skaffa hund, katt, höns och kanske hästar.

Vi lämnar vår gård till våra trogna gårdvarar, som tillsammans med Nygrannes husfru Anna Rasmusdoter får fortsätta att vakta gården.

”Medan gårdens goda väsen vakta arv och minnesskatt vävas drömmarna i stilla sommarnatt.”

VÅREN ÄR SEN I ÅR

Kyla, snö och bitande vindar. Mycket tid inomhus blir det denna mars och april månad. Tur att vi har Linnéhuset som pockar på uppmärksamhet och engagemang. Vi behöver staga upp den gamla tunga dörren, som blir sänggavel i det stora sovrummet och lämpligt hittar vi en snidad ikon på nätauktion som blir som pricken över i.

Till min födelsedag hittar jag en bok om Linné  i brevlådan från dotter och barnbarn och den passar precis i den lilla hyllan som skapades bakom sänggaveln vid skorstensstocken.

Varje morgon tänds en brasa till frukosten och på kvällarna brinner det i vardagsrummets kamin. Det sprids en härlig atmosfär och det värmer skönt.

Påsken fick bli extra färgglad i år med ull i viderisen både vid entrén  och vid infarten till stallplanen. Det behövdes.

                          

På påskaftonen unnade vi oss en härlig påskbuffé på Prima gård efter en förmiddag på Fårö i strålande solsken, även om det var bitande kallt.

 

VINTERBILDER

Vinterbilder brister i färgrikedom, det är sant, men vinterbilder kan visa oss nya mönster, nya perspektiv, som vi inte annars ser, sa en klok man tillika fotograf. Jag håller med till hundra procent. I dag var det bråttom att komma ut och fånga bilderna i ett vinterlandskap belyst med solsken från en bar himmel.

Själv tänker jag att bilder, som jag tar många hela tiden skärper synen, förmerar intrycket, skapar minnen och föder tacksamhet.

I HAVE THE MEMORIES AT LAST

 

Morgonpromenad i Nyhamns Fiskeläge väcker minnen. Sommaren 1984 bodde vi i den lilla fiskestugan längst bort i fiskeläget. Vi fiskade torsk, badade och pratade med grannarna. Jag skrev en liten sång som kom till mig just där och då. Nu 36 år senare bor jag en dryg kilometer norr om fiskeläget och åker ofta dit och promenerar längs havet, sitter på bänken i lä, tar ett dopp vid bryggan eller ser solnedgången i väster. Hit drogs jag alltså och så lite jag visste då.

I have the me mories at last 

whatever happens soon be passed

Something faitful something true 

something from the very heart of you.

I have the memories at last 

heavy scents clouds drifting fast

Ever rolling wonderous sea 

warm and tender stones deep under me.

I have the memories at last 

fishing bots far from the past

Sinking sun the seagull screams l

ittle children sleeps in summerdreams.

ATT TA BÄRING

På promenad en grå förmidddag i december i de öde fiskeläget vid Lickershamn står de två sjömärkena fram. De där sjömärkena som hjälpt så många båtfarare och fiskebåtar in i säker hamn under årens lopp. Tänker på alla de båtar som går på grund varje sommar  numera i den trånga och steniga infarten till hamnen och hamnar på fiskaffärens svarta tavla som ett streck i statistiken. Har fritidsskepparna slutat använda de trofasta gamla sjömärkena? Förlitar de sig bara på elektroniken och nymodigheten, sina GPS navigatorer?

Att navigera med enslinjer och låta en rät linje gå genom två ensmärken. Att lita på dem som visar en vattenväg som är fri från grund när de är ens, för går man utanför enslinjen kan det finnas grund.
Finns det ett djupare innebörd att ta till sig, ett sätt att hamna rätt och hitta säkert hem i en tid full av grynnor och skär? Vad är det för spets i triangeln som sträcks nedåt uppifrån och vad är det för spets som söker sig uppåt? Vad betyder det att de måste vara ens för att visa rätt?

"Jag tog för givet att det bara var föraren‚ som känt sig tvungen att ta paus. ... Kamraternas viskningar kom mig inte vid‚ först tyckte jag att tystnaden var djup‚ sedan hörde jag syrsors sång och då blev de glimmande eldarna och stjärnorna ännu vackrare. ... Tacka en annan som kan ta ut väderstreck efter stjärnorna! I den här delen av stan finns det ju inte så mycket som ett kyrktorn kvar att ta bäring efter!"

Överlevarna Monic Braw

NU ÄR HÖSTEN HÄR

En mild höst med nypon kvar på buskarna och gröna gräsmattor. Löven faller av i drivor, men den gamla kastanjen vid muren har kvar sina blad allra sist.

Vår husfru Anna Rasmusdotir vid Nygrannes entré framträder omgiven av höstlöv i gult, rostbrunt, ljusgrönt och oxblodsrött. Hon ser rätt nöjd ut och orädd inför vinterstormarna.

De skarpa såret efter grenen som föll för ett par år sedan och visade fram en gestalt i trädet har läkt ihop fint och bildar nu en vacker ram kring Annas gestalt.

HÄR SKÖRDAR VI MITT UNDER HÖGMÄSSOTID

Kyrkklockorna i Lummelunda kyrka ringer till högmässa medan vi tar en sen skörd av våra Rondo druvor. Det är mulet och fuktigt, men inget regn. Höstfärgerna skiftar i gult, ockra, umbra brunt och så de mörkt blå druvorna förstås och de koboltblå fågelnäten. Vilken färgprakt!

Att arbeta i vingården är som en predikan full av liknelser,                                                               "Skörden är stor, men arbetarna är få. Be därför skördens Herre att han sänder ut arbetare till sin skörd." Lukas 10:2

Vår predikan  och inspiration i dag hämtar vi från Jesaja 25:6 "Och Herren Sebaot skall på detta berg göra ett gästabud för alla folk, ett gästabud med feta rätter, ett gästabud med starkt vin, ja, med feta, märgfulla rätter, med starkt vin, väl klarat."