VÅREN ÄR SEN I ÅR

Kyla, snö och bitande vindar. Mycket tid inomhus blir det denna mars och april månad. Tur att vi har Linnéhuset som pockar på uppmärksamhet och engagemang. Vi behöver staga upp den gamla tunga dörren, som blir sänggavel i det stora sovrummet och lämpligt hittar vi en snidad ikon på nätauktion som blir som pricken över i.

Till min födelsedag hittar jag en bok om Linné  i brevlådan från dotter och barnbarn och den passar precis i den lilla hyllan som skapades bakom sänggaveln vid skorstensstocken.

Varje morgon tänds en brasa till frukosten och på kvällarna brinner det i vardagsrummets kamin. Det sprids en härlig atmosfär och det värmer skönt.

Påsken fick bli extra färgglad i år med ull i viderisen både vid entrén  och vid infarten till stallplanen. Det behövdes.

                          

På påskaftonen unnade vi oss en härlig påskbuffé på Prima gård efter en förmiddag på Fårö i strålande solsken, även om det var bitande kallt.

 

VINTERBILDER

Vinterbilder brister i färgrikedom, det är sant, men vinterbilder kan visa oss nya mönster, nya perspektiv, som vi inte annars ser, sa en klok man tillika fotograf. Jag håller med till hundra procent. I dag var det bråttom att komma ut och fånga bilderna i ett vinterlandskap belyst med solsken från en bar himmel.

Själv tänker jag att bilder, som jag tar många hela tiden skärper synen, förmerar intrycket, skapar minnen och föder tacksamhet.

I HAVE THE MEMORIES AT LAST

 

Morgonpromenad i Nyhamns Fiskeläge väcker minnen. Sommaren 1984 bodde vi i den lilla fiskestugan längst bort i fiskeläget. Vi fiskade torsk, badade och pratade med grannarna. Jag skrev en liten sång som kom till mig just där och då. Nu 36 år senare bor jag en dryg kilometer norr om fiskeläget och åker ofta dit och promenerar längs havet, sitter på bänken i lä, tar ett dopp vid bryggan eller ser solnedgången i väster. Hit drogs jag alltså och så lite jag visste då.

I have the me mories at last 

whatever happens soon be passed

Something faitful something true 

something from the very heart of you.

I have the memories at last 

heavy scents clouds drifting fast

Ever rolling wonderous sea 

warm and tender stones deep under me.

I have the memories at last 

fishing bots far from the past

Sinking sun the seagull screams l

ittle children sleeps in summerdreams.

ATT TA BÄRING

På promenad en grå förmidddag i december i de öde fiskeläget vid Lickershamn står de två sjömärkena fram. De där sjömärkena som hjälpt så många båtfarare och fiskebåtar in i säker hamn under årens lopp. Tänker på alla de båtar som går på grund varje sommar  numera i den trånga och steniga infarten till hamnen och hamnar på fiskaffärens svarta tavla som ett streck i statistiken. Har fritidsskepparna slutat använda de trofasta gamla sjömärkena? Förlitar de sig bara på elektroniken och nymodigheten, sina GPS navigatorer?

Att navigera med enslinjer och låta en rät linje gå genom två ensmärken. Att lita på dem som visar en vattenväg som är fri från grund när de är ens, för går man utanför enslinjen kan det finnas grund.
Finns det ett djupare innebörd att ta till sig, ett sätt att hamna rätt och hitta säkert hem i en tid full av grynnor och skär? Vad är det för spets i triangeln som sträcks nedåt uppifrån och vad är det för spets som söker sig uppåt? Vad betyder det att de måste vara ens för att visa rätt?

"Jag tog för givet att det bara var föraren‚ som känt sig tvungen att ta paus. ... Kamraternas viskningar kom mig inte vid‚ först tyckte jag att tystnaden var djup‚ sedan hörde jag syrsors sång och då blev de glimmande eldarna och stjärnorna ännu vackrare. ... Tacka en annan som kan ta ut väderstreck efter stjärnorna! I den här delen av stan finns det ju inte så mycket som ett kyrktorn kvar att ta bäring efter!"

Överlevarna Monic Braw

NU ÄR HÖSTEN HÄR

En mild höst med nypon kvar på buskarna och gröna gräsmattor. Löven faller av i drivor, men den gamla kastanjen vid muren har kvar sina blad allra sist.

Vår husfru Anna Rasmusdotir vid Nygrannes entré framträder omgiven av höstlöv i gult, rostbrunt, ljusgrönt och oxblodsrött. Hon ser rätt nöjd ut och orädd inför vinterstormarna.

De skarpa såret efter grenen som föll för ett par år sedan och visade fram en gestalt i trädet har läkt ihop fint och bildar nu en vacker ram kring Annas gestalt.

HÄR SKÖRDAR VI MITT UNDER HÖGMÄSSOTID

Kyrkklockorna i Lummelunda kyrka ringer till högmässa medan vi tar en sen skörd av våra Rondo druvor. Det är mulet och fuktigt, men inget regn. Höstfärgerna skiftar i gult, ockra, umbra brunt och så de mörkt blå druvorna förstås och de koboltblå fågelnäten. Vilken färgprakt!

Att arbeta i vingården är som en predikan full av liknelser,                                                               "Skörden är stor, men arbetarna är få. Be därför skördens Herre att han sänder ut arbetare till sin skörd." Lukas 10:2

Vår predikan  och inspiration i dag hämtar vi från Jesaja 25:6 "Och Herren Sebaot skall på detta berg göra ett gästabud för alla folk, ett gästabud med feta rätter, ett gästabud med starkt vin, ja, med feta, märgfulla rätter, med starkt vin, väl klarat."

VAD VET EN SOLROS OM STJÄRNOR

Kommer att tänka på en dikt av Rune Pär Olofsson, född  på Gotland, när jag ser vår solroshäck längst ner i vingården. En del blommor är mer än 2,5 meter höga och de sträcker sig mot himlen med sina blomansikten alltid vända mot solen.

Vad vet en solros om stjärnor? Stänger sitt öga för natten och  väntar på nästa morgon.

                                                     

Den som sover om natten tar aldrig mörkret på riktigt allvar.

En parentes mellan ljus och ljus. Ett tankstreck i Gud.

 DIMMORNA LÄTTAR

Varm luft går över havet och bildar dimma. Varje höst likadant. Lugnt, stilla och så smyger dimmorna in över vingård och beten.

Kan inte låta bli att tänka på Carl Nielsens Dimmorna lättar Op.41 när jag går neråt änget en förmiddag i september.

Lyssna gärna!

https://youtu.be/rvl2_UEdEbQ

0:02 / 3:3Carl Nielsen : Dimman lättar Op.

 VARJE DAG FÅR JAG EN PREDIKAN

Ett väldigt tjatter utanför den öppna köksdörren och ovanför betet en formation av flyttfåglar på väg söder ut. Lydia Lithells fina text Flyttfåglar dyker upp i mitt minne och jag måste slå upp den i sångboken. 

Höstmelankolin fördjupas, isoleringen i karantänstider blir extra påtaglig, men påminnelsen om framtidshoppet förstärks också.

När sommarn mot hösten sig vänder,

då samlar sig flyttfåglars rad.

De längtar till ljusare länder,

med vårliga grönskande blad.

En dag lyfter tusende vingar,

för fjärran långmila färd.

Och flyttfågelstrecket sig svingar,

mot syd mot en varmare värld.

De vet att när sommaren svalkas,

då närmar sig uppbrottets stund.

De vet att när höststormen nalkas,

då väntar en varmare lund.

Guds folk är som flyttfåglars skara,

de väntar på uppbrottets stund.

De väntar Guds sommar den klara,

där högt ovan världarnas rund.

De väntar en sommar där borta,

ett varmare skönare land.

Ja, blott några vingeslag korta,

sen ser vi den soliga strand.

En dag lyfter tusende vingar,

för fjärran långmila färd.

Och flyttfågelstrecket sig svingar,

mot himlen, Guds eviga värld.

ETT VÄLSIGNAT HALLELUJA!

Läser väl inte så ofta "villalivet", tidningen som då och då ligger där i brevlådan. I går möttes jag dock av kocken Tareq Taylor på framsidan och mindes hans gripande berättelse om den hemska olyckan under inspelningen av trädgårdsprogrammet Trädgårdstider förra hösten. Den där soliga septemberdagen 2019 när kitesurfingen slutade med en okontrollerad rotation ner i grunt vatten.

Blev så tagen av hans beskrivning, så den har levt kvar hela dagen hos mig och levandegjort  hur nära döden vi är varje dag. Ett andetag bara.

"Änglavakt och en otrolig återhämtning." Så sammanfattar han själv händelsen.

"Det kunde ha lett till katastrof, men utmynnade i ett välsignat halleluja!"

ANVÄNDER NUMERA MINA KRISTALLGLAS VARJE DAG

Har alltid fascinerats av dricksglas och började redan som ung samla på Bodas kraftiga glas a lá 70-tal. Nåja, de finns inte längre kvar, de försvann någonstans och saknas inte.

Senare kom Ingegerd Råmans fina smäckra glas, Orrefors tror jag, som plötsligt slutade tillverkas, men dök upp i ett liknande utförande med ett nytt och intressant namn Jazz. De glasen har vi många av, både för vitt och rött vin.

Ett tag samlade jag på olika gamla antika glas och förärades ofta gamla glas, unika, särskilda varenda ett och härliga i skillnaderna, likheterna och spännvidden emellan dem. Här ett typiskt exempel på den gamla nötta fönsterbrädan mitt i Linnéhusets restaurering.

Besökte ibland en liten glashytta på Reimersholme, där man tillverkade vackra, ovanligt färgstarka glas. Vi tog med några av dessa som bröllopspresent till Italien. Trots brudparets vana med vackra glas från Murano, blev glasen mycket omtyckta. Här får de agera provglas vid pressning av de krossade druvorna.

En glasfavorit är de ljust gröna glasen, inspirationen hämtad från mycket gamla glas i Hansans Visby, blåsta och hantverksmässigt skapade på Visby Glasblåseri. Vi har fått dem i julgåva av våra stallhyresgäster. De glasen tas ofta fram vid helger och får härbärgera någon av våra årgångar av Kalkstein Vein.

Snart skördar vi vår blå druva Rondo och i år prövar vi på att göra ett rosévin, som på gutemål kommer att få namnet Kalkstein Vein Ljausrauda. Nu blir det till att bestämma oss för hur länge druvskalen ska få ligga kvar i druvkrosset innan pressning. Resultatet kan bli färgnyanser allt ifrån ljusaste rosa, till laxfärgat eller som det gamla klassiska orange vin. Vit butelj och neutrala vita glas kräves till dessa nyanser.

Varför nu denna tillbakablick på glasen i mitt liv?

Tänker på ett träffande uttryck, som väl beskriver livet som pensionär, som tillvaron när man använder sina kristallglas till vardags!

 KAN MAN NÖTA UT EN FRÄLSARKRANS?

Inte den vanliga, utan en alldeles egen och unik Frälsarkrans har jag ägt i 12 år. Jag tillverkade den av lite skamfilade och sekunda pärlor, sådana man kunde köpa i en liten butik i Gamla Stan.

Martin Lönnebo får ursäkta, men jag ville ha min alldeles egen personliga Frälsarkrans. Det förstod han också, när jag visade den för honom vid ett tillfälle.

Egna pärlor, egna böner, väl nyttjad och väl använd.

I fickan på bussar eller tunnelbana i Stockholm, på promenaderna i  staden, utanför sjukhusens akutmottagningar där nära och kära undersöktes eller opererades, när barnbarn föddes och nu på de dagliga vandringarna runt betena här på Nygranne, när vänner var sjuka, inte visste råd, äktenskap gick i kras, eller när livet inte blev som vi tänkt oss.

 När jag följde Twittervänner den sista biten i livet, eller när oron inför livets prövningar kändes omöjliga och orden fattades. Då kunde fingrarna vandra runt de slitna pärlorna och tankarna fick ro och vila.

" I Guds tystnad får jag vara,

ordlös, stilla utan krav.

Klara rymder, öppna dagar,

här en strand vid nådens hav."

Plötsligt en dag gick Frälsarkransen sönder.

En tid låg pärlorna i skålen och väntade på att repareras för att åter tas i bruk.

Ja, man kan nöta ut en Frälsarkrans, men den går alltid att laga och orden, bönerna, de välbekanta fraserna, trösten mitt i stormen har graverats in i mig och finns där och bär ovan djupen. En Frälsarkrans, ett redskap för livräddning på vägen genom livet.