ATT SNUBBLA ÖVER INSPIRATIONEN

Hela tiden, mest varenda dag faktiskt ser, hör eller just snubblar man över saker och ting som man blir inspirerad av här. Inte alls tråkigt och enahanda mitt ute i obygden, på Gotlands Klintkust som bjuder både variation och mirakel. Kanske just för att man nu har tid att stanna upp, se och ta del av allt det där som alltid finns runtomkring oss varje dag, varje stund.

Backade bilen på stallplanen en dag och tittade i backspegeln. Kunde inte låta bli att stanna och ta en bild av de både; gården och den gamla stallbyggnaden på samma bild under den månghundraåriga kastanjen. Senare blev det en olja på en tom canvas, som bara stod där och väntade.

VALLMOFRÖN I JORDEN 

På Gotland finns det vallmofrön överallt i jorden sägs det. Om man vänder på jorden ett år växer det upp massor med vallmoblommor nästa år säger man.

Har en liknande upplevelse i livet, sedan jag för många år sedan insåg att vallmoblomman är min älsklingsblomma så dyker den upp överallt hela tiden på olika sätt.

Jag vet, jag dras dit, precis som drömmar drar oss mot målet.

Anteckningar i sångboken jag använde i Taizé år 2000, där skrevs det inte många ord, men en vallmo målades med akvarellfärgerna i det lilla skrinet.

Motiven, redigering och bearbetning blir ofta av vallmoblommor naturligtvis!

Till och med när jag valde klänning till den årliga fågelskrämman vid trädgårdspallarna hade den i alla fall till en början fantastiska vallmoblommor. Sol och ljus har blekt tyget genom åren, 

men ännu finns det spår efter vallmoblommorna.

På min 70-årsdag fick jag en vidunderlig vallmobukett och barnbarnen förärade mormor/farmor olika alster på temat vallmo.

För länge sedan målade jag ett självporträtt på Galleri Herta, ett stort porträtt av en sargad kvinna, som just då tyckte sig ha förlorat allt. Den bilden har suttit i mitt arbetsrum här på Nygranne. Mina barnbarn måste passera den stora målningen på väg till toaletten från sitt gästrum, Vallmorummet förstås, och Signe sa en dag. "Mormor, kan du inte måla över den där hemska bilden. Du tycker ju om vallmo?" Sagt och gjort. I dag är det en annan atmosfär i rummet och bilden avspeglar mitt fantastiska liv idag 27 år senare.

Tänker på symboliken, Hågkomstens dag i Storbritanien den 11 november, den starka frukten och symbolen för fruktbarhet hos blomman som varit känd över 5000 år före Kristus.

ATT FÅ VARA MED OM DET OVÄNTADE, DET ANNORLUNDA.

Fick en förfrågan som körsångare på Gotland att vara med i en performance, Long Time - You´ll See. Ett vokalt verk som planeras att upprepas varje år i tio års tid 2019 - 2028. Platsen man valt är Långmyre Vineri i Hamra. Här samlas professionella sångare, performers, konstnärer, körsångare, amatörer, ja alla som är intresserade. Katarina Henryson är upphovsperson, konstnärlig ledare och projektledare.

Som introduktion träffades vi på S:t Clemens endag i maj 2019. Tänkte att det skulle bli fullt med nyfikna deltagare, men vi var tre personer, som fick sitta med Katarina och höra om hennes tankar och planer. Sedan fick vi pröva på att röra oss långsammare än långsamt, medan vi skapade individuella toner. En annorlunda upplevelse i de vackra ruinerna.

I juli var det så dags efter en workshop i Hamra hembygdsgård. Jag hade min dotter och dotterdotter med mig. 

En upplevelse över det vanliga på Långmyre Vineri, en nystartad vingård på Sudret.

                                                              Long Time - You´ll See

Se ett smakprov från juli 2019!

 ATT BÖRJA OM PÅ EN VIT KANVAS.

Läste i dag en fantastisk artikel om ett par som bytt Londons hektiska liv mot en gård på Gotland. Kände igen mig så mycket i den artikeln.

De har inte ångrat sitt beslut en sekund säger de och de talar om att de förr sprang efter inspiration, men nu snubblar över den. Så känns det för oss också. 

Den genuina miljön och den vidunderliga naturen man alltid är omgiven av här på Gotland gör något med en och varje dag finner man något inspirerande, som föder idéer och inspiration. 

Att få leva på en plats där horisonten är ändlös och få ta hand om en gård, där bara fantasin sätta gränser. 

Att så tydligt känna historiens vingslag och djupa förankring i varje nyupptäckt invånare på gården och varje rostigt beslag som hittas i jorden. Det är klart att det påverkar och ger livslust och energi.

Vi har fått börja om på  en vit kanvas och skapar vårt eget liv än en gång känns det som. Det ena har givit det andra och jag älskar det engelska uttrycket "happy accidents".

 GLASMÅLNING

Vi hittade ett gammalt trasigt fönster på stallogen. Det hade trasiga glasrutor och fönsterbågarna var slitna. Någonstans har det suttit och man kan bara tänka sig vilka som tittat ut genom det där fönstret någon gång här på Nygranne. 

Nåväl, det behövdes ett fönster mellan två små sovrum i Linnéhuset, så varför inte sätta in nya glasrutor från glasmästaren och skaffa glasfärger och måla blommor i god Linnéanda?

Det är något speciellt att använda ett material och en teknik man aldrig provat förr. 

Att måla efter akvarell och sedan lyfta bort glaset och finna att det nästan inte har fastnat någon färg alls på glaset. Transparent var ordet. 

Det får bli lager på lager med torktid däremellan.

När glasmålningarna torkat klart bränns de i ugnen och får kallna försiktigt. En glasruta sprack tyvärr när den hamnade för fort på spishällen. Den får vara med ändå, passar i ett gammalt bulhus som varit med om mycket.

Blåklint, blåeld, murgröna, akleja, guckusko och så vallmo förstås.

Fönsterbågen målades på ena sidan i roströd linoljefärg. Den sida som vätter mot det roströda sovrummet. Andra sidan behålls i sin nötta ljusgrå ton och vätter mot det ljusgula sovrummet med luktärtstapeter och gyllengult sänglinne.

Sedan fick jag ta hjälp av hantverkaren i huset med att montera in fönsterrutorna och fästa med fogmassa i lämplig nyans.

Roligt att pröva på något helt nytt. Imponerande med kyrkornas rosenfönster och glasmålningar. Ser på dem fortsättningsvis på ett annat sätt.

EN KNAPPFOSSIL I VIGSELRINGEN.

Har länge haft en trekantig vigselring med en diamant från Georg Jensen. Den och förlovningsringen som passar till köptes i affären på Biblioteksgatan i Stockholm år 2000 och har använts varje dag sedan dess.

I somras gick basskenan i ringen sönder efter daglig användning i 20 år och diamanten var borta en morgon när jag vaknade.

Vi hörde oss för med Georg Jensen både i Sverige och Danmark, pratade med försäkringar och dylikt, för att återställa den, men så dök en annan möjlighet upp.

Här på Gotlands Norra Klintkust finns det mycket fossiler och jag har alltid varit mycket förtjust i fossiler och kalksten. Har släpat hem otaliga vackra exemplar efter semestrar på Gotland. Ja, jag vet att man inte får, men de är återbördade till Öjn nu. På stränderna runt Nygranne finns små runda knappfossiler och en lokal guldsmed i Visby, Annika Gustafsson gör smycken av knappfossiler från stränderna, som hon använder till formar att gjuta guld och silversmycken i. Sedan placerar hon små diamanter i centrum.

Nu har jag en ny och mycket personlig ring.

Jag blev väldigt förvånad när jag såg Georg Jensens nya kollektion med den lilla blomman. Den påminner om min ring, men min är en genuin knappfossil, en mångtusenårig förstelnad liten varelse, hittad på en strand och gjuten i guld. Magiskt!

 

TILLBAKABLICK

Solen var på väg ner, fast det bara var tidig eftermiddag. En dag i mars när våren låter vänta på sig och ingenting tycks vara som det brukar vara. Vi befinner oss i en världsepidemi och vi i karantän för 70+. Besöken på fastlandet, där ett nytt litet barnbarn kommit till världen har fått ställas in. Märkligt, oroligt, isolerat och ensamt.

Läser på Twitter medan brasan sprakar i köket som vanligt så här års. Plötsligt stannar blicken upp på en tweet av de stora twittrarna jag följer. Något helt annat än det som brukar komma från den personen.          

Hat och hot talas det om i sociala medier, men här finns allt, precis som i verkliga livet. Nu ett tröstande bibelord att tro på, ett bibelord att lite på i dessa tider, något att hålla sig till vad som än händer. Filipperbrevet 4:6 -7 

Som vanligt här på ön sätter jag mig vid pianot och prövar orden till olika melodier och så blir det en liten sång att återvända till när dagarna blir ovissa och bönen sitter långt inne.

VALLMOBLOMMORNAS ÅR 2020

Året med världspandemin och det evinnerliga talet om corona och covid-19, när besökarna från fastlandet i stort sett uteblev och då det mesta ställdes in, resor till familj, släkt och vänner, kyrkokören, midsommarfesten vid Nyhamns fiskeläge, gudstjänster, konserter, ja i stort sett allting, förutom det vanliga vardagslivet på gården.

Då dök dom upp överallt, på jordkällarens tak, i stäppsalviarabatten, på gräsmattan och längs landsvägarna. Mina älsklingsblommor VALLMON! Tror de blev hitskickade till tröst. Hörde någon berätta att det finns frön i vila överallt i den gotländska jorden och när man vänder på den blommar vallmon nästa år. Så kan det nog vara, men jag väljer den trösterika förklaringen jag.

Till slut blev jag så inspirerad, så jag satt i gång och målade av ett fotografi som jag tog en morgon av de små tappra blommorna, som vänder sina ansikten efter solljuset och klarar sig bra trots sina tunna blomblad i blåst och hetta. Jag fick vara snabb att fotografera den här sortens vallmo som avtecknade sig mot stenmuren likt en skolklass i korridoren, väntandes på sin lärare. På eftermiddagen var blombladen borta och vallmofrukten, som förvarar mängder med små, små frön var det enda som var kvar.

Kornvallmon på jordkällarens tak däremot var seg, långlivad och lämnade fläckar omöjliga att ta bort på sommarklänningen, när jag var där uppe och drog bort dem från sedumodlingen. De torra frökapslarna hade säkert hunnit fröa av sig för kommande sommartröst! 

SLÄNGER ÅTER UT DEN DÄR FRÅGAN HÄR I DEN DIGITALA VÄRLDEN I NÅDENS ÅR 2020.

Frågan är sedan gammalt, 2011 närmare bestämt och ställd från en annan plats, i ett annat liv. Sedan tog det fysiska livet helt oväntat över här på Gotlands landsbygd, där det mesta är hands on och väldigt fysiskt i praktik. 
Kontakterna är fortfarande många på Facebook och Twitter, en nödvändighet nu när man lever på en ö mitt ute i havet. 
Många nya goda, handfasta kontakter har det blivit här på Öjn, med likasinnade tidsmiljonärer, där tiden finns och gemensamma intressen; tro, musik, hembygd, historia, byggnadsvård, konst, kultur, vinodling etc. Inte oväntat har flera av dessa samma bakgrund som jag själv, lärare och skolmänniskor. 
Tänk så mycket vi har att berätta nu med flera decennier än ena handens fingrar att ösa ur. Vi ska nog passa på och lämna några tankespån från den värld vi minns, som nu förändras med stormsteg!

NYGRANNE

Tänk det har gått tre år sedan förra inlägget 2011 och här sitter jag nu i dag 2014 som bofast på Öjn, på gården Nygranne på nordvästra Gotland. Fanns inte ens i mina vildaste drömmar och tänk nu är det verklighet!

Njuter varje dag av lugnet, stillheten, luften, havet, naturen och fria horisonter. Följer dygnets och årstidernas växlingar och upplever det genuint äkta runt omkring mig.
Våren med blommande överdåd med beslöjade hagtornshäckar, mattor av blåsippor och så småningom ramslök i hela änget till lyst och nytta.
Sommaren kommer tidigt, svalorna bygger bo under taket och tranorna dansar nere på betet.
Ljusa vackra sommarkvällar, bisurr bland stäppsalvian och solnedgång med utsikt från klinten.
Höstfärg och doft av jord och mull. Vi bränner sly på änget och ser hur bonden plöjer sin åker. Dimmorna drar trolskt nere mot fågelsjön och stallyktorna tänds tidigt på eftermiddagen.
Så kommer julmånaden med adventsfint, staffansljusstaken i fönstret mot stallet, julstjärnor i fönstren, enriskransar på alla dörrar, egen adventsgran på terassen och hundratals små ljuskaskader i äppelträdet. Adventskonserterna avlöser varandra med kyrkokören, damkören och så finalen i Domkyrkan med julkantaten "Här kommer nu ett ängladbud".
Vita tysta dagar, yllesockor och fårskinnsväst värmer framför brasan. Böcker slukas och små tröjor stickas. Ljuset återvänder och allt börjar om . . .